I dag är det svensk biopremiär för Jens Assurs debutlångfilm Korparna, baserad på Tomas Bannerheds Augustbelönade roman med samma namn. I huvudrollerna ser vi Reine Brynolfsson, Maria Heiskanen, Jacob Nordström och Peter Dalle. Filmen är producerad av Film and Art Affairs II i samproduktion med bland andra Film i Väst och distribueras av TriArt Film.
Korparna utspelar sig på den svenska landsbygden under 1970-talet. Agne sliter hårt för att få gården att gå runt. Pressen ökar ytterligare när arrendeägaren vill modernisera och hotar att säga upp arrendet. Agnes familj har brukat gården i generationer och han har tagit för givet att äldste sonen Klas ska ta över när han själv inte längre orkar. Klas däremot vill inte gå i faderns fotspår, men vill inte heller lägga ytterligare börda på sin far. En man som redan verkar ha fått nog av verkligheten. Frågan är hur länge man kan skjuta upp det oundvikliga?
Vad säger då kritikerna?
Mats Johnsson ger betyget 4 (av 5) i Göteborgs-Posten:
”Ett minimum av dialog. En kamera (Jonas Alariks foto är superbt) som inte rör sig i onödan. Och så Brynolfsson. Han behöver inte göra mycket för att dominera filmscener. I Korparna sitter Brynolfsson ofta helt tyst och röker cigaretter, men gör ändå en av sina allra bästa och mest minnesvärda rollprestationer.”
Matilda Arborelius sätter också betyget 4 i Skånska Dagbladet:
”Mest hänförande är det otroliga fotot. Trots det tunga temat är bilderna avskalade och fyllda av rymd. Det är kargt, dovt, stilla och fantastiskt vackert. Till skillnad från Hollywoods actiondussinfilmer med sina snabba klipp och panoreringar, extrema effekter och höga ljud är Korparna en oas att andas ut i – samtidigt som man stundom håller andan av ren obekvämhet över allt som sker på den dystra gården. Korparna är en väldigt mörk men lyckad långfilmsdebut.”
Jenny Teleman sätter samma betyg (4) i Sveriges Radios Kulturnytt:
”Om pojken Klas har en stark och tydlig röst i romanen, en ständigt pågående, ornitologisk, nyfiket pladdrande blick på naturen, dess äggskal och mirakel har han här blivit ett helt tyst barn, djupfryst av obehag och längtan i den kalla skugga den utbrände kastar. Ett ensemblespel detta mellan de tre som får lerklumparna att jubla och tåras i sina fåror, men jag saknar också Klas, den ljuve naturlyrikern lite grann här på denna våta järnsmakande hög gravjord.”
