1 januari 2017 fyllde Film i Väst 25 år, ett jubileum som ska firas under hela året. Bland annat genom ett jubileumsmagasin, som kom ut lagom till Göteborg Film Festival i januari. I detta avgav regissören Ruben Östlund ett löfte om att hans nästa film, The Square, skulle vara med i huvudtävlan i Cannes. Och så blev det! Här en lång intervju med Ruben Östlund, gjord i januari, om hans långfilmer, alla samproducerade med Film i Väst.

*   *   *

Ruben Östlund är en av Sveriges mest framgångsrika regissörer under 2000-talet. Alla filmer är inspelade i Västra Götaland och (nästan) alla med Film i Väst.

På Vallgatan i Göteborg ligger Plattform Produktion, produktionsbolaget Ruben Östlund driver tillsammans med bland andra producenten Erik Hemmendorff. Där sitter han och klipper sin kommande långfilm, The Square, som har Dominic West och Elisabeth Moss i huvudrollerna. Parallellt är han professor i visuell gestaltning på Akademin Valand.

Ruben är uppvuxen på Styrsö i Göte­borgs södra skärgård och utbildad på Filmhögskolan, men först efter många säsongers utförsåkning i Alperna. På det lilla produktionsbolaget Downfilm producerades skidfilmer på VHS-kassetter. Ruben tog kontakt med bolaget och började filma själv. I fyra år spelade han in filmer på vintrarna, som klipptes på somrarna. En livsstil, men också ett sätt att finansiera tillvaron på. En del av erfarenheterna från skidåren omsatte han i Turist (2014).

Filmhögskolan vid Linnéplatsen i Göteborg hade startats av Göran du Rées. På andra försöket kom Ruben Östlund in. Konst hade han med sig hem­ifrån med en mamma som är målare och en pappa som fotograferat mycket. Trots valet av utbildning var han ingen cineast. Det var den nya, lätta videokameran och dess möjligheter som lockade mest. De två första filmerna var dokumentära och först sedan han lämnat Filmhögskolan blev det en fiktiv långfilm: Gitarrmongot (2004).

Samtidigt blev han en del av ett filmnätverk i Göteborg med bland andra Kalle Bohman, Axel Danielsson, Erik Hemmendorff, Maximilien Van Aertryck  och Simon Vahlne (de tre sistnämnda arbetar på Plattform i dag).

Du har gjort merparten av dina filmer tillsammans med Film i Väst, hur har det varit?
– Det har varit väldigt viktigt eftersom det inneburit att vi har kunnat ha en kontinuitet och utan kontinuitet kan man inte utvecklas. Vi har kunnat stanna kvar i Göteborg, driva ett produktionsbolag med många projekt och anställda. Det är svårt att överskatta betydelsen.

– Film i Väst har också satt ribban för sin verksamhet med alla internationella regissörer som kommit hit. Det har stimulerat den svenska filmbranschen generellt. Film i Väst bidrar också i diskussionen om finansiering, distribution och manuset i en tidig fas.

Ruben pekar på att det har gjort det lättare att spela in film i Västsverige. Har man en produktion här är det inga problem att få erfaren personal eller hitta filmstudior. Det finns en samlad kunskap och stor kompentens och det beror till stor del på Film i Väst.

Ruben Östlunds huvudsakliga vision med Plattform är att filmerna ska komma med på prestigefestivalerna, framför allt Cannes. Där satt Ruben ordförande för Un Certain Regard 2016: »Det handlade mest om att festivalchefen Thierry Frémaux skämdes över att Turist inte vara i huvudtävlan.«

– Cannes är en festival som är intresserad av den sorts filmer vi gör och vi har byggt upp bra relationer med dem. Det är dessutom kul med själva tävlingsmomentet och det är roligt med en festival där du får ögonen på ett innehåll, som du kanske inte annars hade fått i den typ av distributionssystem som vi har. Då är det oftast en viss typ av film som blir marginaliserad.

När det gäller svensk film tror Ruben att det går bryta de invanda mönster som gör att vi tänker att en viss typ av film hör hemma på en viss typ av arena.

– Det handlar väldigt mycket om hur man väljer att bygga upp exempelvis ryktet kring svensk film. Det handlar mer om en attityd kring distributionen än att delar av svensk film inte skulle vara tillräckligt bra. Antalet kopior avgör möjligheten till en stor publik i konkurrensen med de stora amerikanska filmerna.

Attitydfrågan går igen på andra plan också:

– Vi måste gemensamt och på alla plan lyfta fram de filmer vi tycker är bra. Ta Johannes Nyholms Jätten, som fått bra kritik, vunnit festivalpriser och som alla som sett den på bio tycker jättemycket om. En sådan film behöver back-up från media för att den ska kunna erövra ett utrymme på biograferna eftersom den kommer ut i relativt få kopior.

Hur tänker du dig kring lanseringen av din kommande film, The Square? Den liknar på många sätt Jätten.
– Film i sig har en extremt viktig position, på samma sätt som annan kultur i samhället: vad är det för samhälle vi vill skapa och vilka frågor är viktiga att ställa i den tid vi befinner oss i. Då måste man välja vilken typ av regissör man är. För mig har samhällssynen varit det absolut viktigaste. Den kommer aldrig att komma i andra rummet för mig.

– Däremot finns det sätt att hantera det klimat som en film som The Square ska komma ut i. Då får man vara smart! Man får till exempel ge sig på kungen. Vi fick inte filma på slottet, men det gav tidningsrubriker. Jan-Olof Andersson skrev »Vem tror kungen att han är?« i Aftonbladet i samma satiriska ton som i mina filmer. Det finns många sätt…

Valet av skådespelare är också viktigt. Kanske inte i Sverige, men ska The Square slå igenom internationellt är namn som Dominic West och Elisabeth Moss dragplåster. Publiciteten kring dem gör att brittiska och amerikanska distributörer vågar köpa filmen…

Vilken av dina filmer har betytt mest för dig?
– De har betytt olika saker och jag gillar dem alla. Gitarrmongot för att den var min första långfilm och det var en film som var oväntad och provokativ när den dök upp på biograferna. Med nästa film var jag tvungen att sikta högt och vi sa högt att De ofrivilliga skulle ha premiär i Cannes 2008. Det var ett fantastiskt ögonblick när vi kom dit. När man säger att man har det målet offentligt tar man en risk, men du utmanar också dig själv.

– Utan ett tydligt mål kommer inte de beslut som jag tar att kunna mätas. Ska jag ha en miljon som ser filmen på bio måste jag ställa frågan hur jag ska vinna min publik. I Sverige är reaktionen på höga målsättningar ofta lutherskt; man ska passa sig för att lova för mycket. Kommer du till USA blir reaktionen »good luck!«.

Med Play vidrörde Ruben ett kontroversiellt ämne som var obearbetat i Sverige. Hur hanterar vi yttre attribut som hudfärg, på vilket sätt reproduceras stereotyper i filmen, hur fungerar mediabilden och hur påverkar det vårt sätt att tänka? Filmen bygger på autentiska händelser och de unga killar som rånar sina jämnåriga hade fått stora delar av sin identitet genom en mediabild.

– Play var spännande eftersom vi visste att vi skulle släppa en liten bomb. Och filmen är fortfarande väldigt aktuell.

Efter Play kom Turist, också den också inspelad i Västra Götalandsregionen, bland annat den spektakulära lavinscenen. Den spelades in i juni månad 2013 i ett försommarvarmt Göteborg och fick stort festivalgenomslag. Filmen blev också en publiksuccé med 180 000 biobesökare i Sverige och minst en miljon globalt.

Nästa projekt är The Square, som under sommaren spelats in ibland annat Göteborg. Målsättningen är tydlig och uttalad:
– Den ska vara med i huvudtävlan Cannes!

Text: Gus Kaage/Film i Väst