En fyra i DN, GP, Expressen och Uppsala Nya Tidning. Men annars är kritiken blandad för Lisa Aschans nya långfilm DET VITA FOLKET, som hade premiär 27 november. För sin hyllade debutfilm Apflickorna vann Lisa Aschan fyra Guldbaggar, bland annat för bäst film. Det vita folket är en dagsaktuell thriller om makt och hierarkier. Skall du äta eller ätas? 

Det vita folket handlar om Alex (Vera Vitali), som grips på gatan utanför mataffären och förs till ett underjordiskt fängelse där människor hålls inlåsta i väntan på deportation. Där är Viktoria (Pernilla August) chef och styr med järnhand. Från sekunden Alex anländer är hon fast besluten att rymma. Kosta vad det kosta vill. Det vita folket är producerad av Anna-Maria Kantarius på Garagefilm i samproduktion med bland andra Film Väst.

Det genomsnittliga betyget enligt SFI:s index är 3,19 och därmed hamnar den på femtonde plats bland årets svenska biofilmer.

Mats Johnson, Göteborgs-Posten, betyg 4 av 5:
”Utöver att vara samhällskritisk är Det vita folket en dramathriller med inslag av suggestiv horror. I filmen, knivskarpt fotograferad av Linda Wassberg, finns mörka, hotfulla korridorscener som fick mig att tänka på både Stanley Kubricks The shining (1980) och Ridley Scotts Alien (1979)”.

Maria Brander, Expressen, betyg 4 av 5:
”Under den snygga stiliserade ytan finns en komplicerad tankebana kring vad som avhumaniserar oss alla. Faktumet att Alex är vit och svensktalande vrider på perspektivet. Det blir en besvärande påminnelse om att det är lättare att identifiera sig med någon som liknar en själv. Så slingrar sig den flimrande instängdheten in i tanken, som ett tillstånd, en livssituation, mer än det yttre skalet till ett flyktingförvar. Det är som Kubrick en gång sa: vi behöver skräcken för att kunna se mörkret.”

Susanne Sigroth-Lambe, Uppsala Nya Tidning, betyg 4 av 5:
”Det är också en tätt berättad historia, ett sorts flerskiktat dokudrama från vår samtid där rollfigurerna aldrig någonsin får grepp om sina egna öden. Men själva berättelsen hamnar också i en krampartad monotoni. Den liksom fastnar i all sin konsekventa form. Men att kalla ämnet för Aschans film för brännande aktuellt är en underdrift och själv har hon sagt i intervjuer att fyra års besök vid olika flyktingförläggningar riket runt ligger till grund för manus.”

Fler recensioner hittar du här.