Wim Wenders 3D-drama Every Thing Will Be Fine fick sin världspremiär på Berlins filmfestival i februari. I dag har den svensk biopremiär.
Wim Wenders är tillbaka med ett vemodigt drama som undersöker sorg, skuld och förlåtelse. För det är inte enbart tid som läker sår, det krävs mod att förlåta också. Inte minst sig själv. Filmen är producerad av Neue Road Movies och Montauk Productions i samproduktion med GötaFilm och Film Väst.

Historien tar sin början en vinterkväll, det snöar och sikten är minimal. Plötsligt kanar en släde ut på vägen. Ljudet av en bil som bromsar skär genom luften. Sedan iskall tystnad. Trots att ingen anklagar honom tar bilens förare, Tomas, på sig skulden. Han är författare och det enda han kan förmå sig att göra efter olyckan är att skriva. Men har han rätten att basera sitt arbete på andra människors sorg? Och ger det honom någon lindring?
I huvudrollerna ser vi James Franco, Rachel McAdams, Charlotte Gainsbourg, Peter Stormare, Rachel McAdams  med flera. Manus är skrivet av Bjørn Olaf Johannessen. Svensk distribution Triart.

Every Thing Will Be Fine är filmad i 3D, en teknik som Wim Wenders förälskade sig i under arbetet med sin dokumentärfilm Pina. Så här säger han om tekniken:

– Vi har dragit helt fel slutsatser när vi säger att 3D bara är till för action och specialeffekter. Det är det inte! Det kanske var där det utvecklades, men det betyder inte att det är gjort för det. De filmerna äger inte 3D. Ingen äger 3D. Det är en teknik som tillhör alla som vill använda den. Förhoppningsvis används det med större kreativitet i framtiden, för just nu håller det här fantastiska språket att kvävas i brist på fantasi. 3D har en inbyggd förmåga att involvera publiken på ett annat sätt än vanlig ”platt” bio. Den berör andra delar av hjärnan, så man kan verkligen berätta historier på nya sätt. Så varför skulle inte ett intimt drama också kunna upplevas på ett nytt sätt? Men teori och koncept har aldrig gjort en bra film – bara magkänsla kan göra det. Och om filmskapande inte längre kan handla om att upptäcka nya saker, då slutar jag vara regissör.
Om Bjørn Olaf Johannesens manus säger Wim Wenders så här:

– Jag blev väldigt förtjust när jag fick det första manusutkastet till Every Thing Will Be Fine av Bjørn Olaf . Det var skuld-temat som lockade mig. Inte så mycket om han var skyldig till olyckan eller inte, utan om skulden som du drar på dig i alla kreativa aktiviteter, men främst som författare eller filmskapare genom att använda eller exploatera det verkliga livet. Är det tillåtet att använda andra människors erfarenheter eller lidande och transformera det till konst, en historia eller film? I vår film leder olyckan till att Tomas till slut blir en bättre författare. Händelsen gör honom mognare, vilket han använder i sitt arbete. Vilket ansvar har vi när vi tar över andra människors erfarenheter på de här sätten? Det är en fråga som sällan ställs i filmer, eller när man gör film, trots att frågan är så grundläggande.

Wim Wenders (f. 1945) långfilmsdebuterade redan 1970 med Summer in the City och redan då fanns Robby Müller med bakom kameran. De två kom sedan att samarbeta i några av Wenders allra finaste stunder som till exempel Med Alice på halsen, Den amerikanske vännen och Paris, Texas. Wim Wenders tillhör de mer tongivande regissörerna i den 70- och 80-talsvåg som kom att kallas ”New German Cinema”. Ska man ge sig på att hitta en röd tråd i hans massiva cv så är det förmodligen kärleken till amerikanska roadmovies och musik. 2011 visade han hur 3D-tekniken ska användas i den svindlande vackra Pina. Erfarenheter han nu tar med sig, och utvecklar, i Every Thing Will Be Fine.