I dag är det svensk biopremiär för Mia Engbergs dokumentär Hypermoon, som är den avslutande delen i Belleveille-trilogin, som inleddes med Belleville Baby (2013) och Lucky One (2019). Producerad av Tobias Janson, Story i samproduktion med Film i Väst. Distribution: TriArt.

Filmen handlar om regissören Mia som får ett livsförändrande besked och påbörjar en resa i sin egen historia. Vi får även följa Astronautens ensamma färd genom rymden och åldrandegangstern Vincent som gör ett överraskande fynd i sin källare.

Hypermoon fick ett hedersomnämnande vid Nordisk Panorama, vann International Docs Competition vid Dokufest  och var uttagen i huvudtävlan i CPH:DOX och Göteborg Film Festival.

Här är ett urval recensioner:

Erika Hallhagen ger full pott, 6 av 6, i Svenska Dagbladet: ”För några år sedan diagnosticerades Engberg med bröstcancer. Hon opererades med oviss prognos och hade egentligen inget annat val än att låta det utgöra den nya filmens nav. För att sluta skapa tycks inte vara alternativet och som betraktare sugs jag in i den andlösa känslan av en verklighet som helt ställts på ända, där absurdismen får krocka med de välbekant alldagliga sjukhusväggar som Engberg riktar sin kamera mot i långa stilla tagningar. Över bilderna hörs regissörens röst, däribland hennes tankar om det aningslösa ögonblicket innan allting omkullkastas. Det är poesi som aldrig utestänger – när allt skakar runt henne håller hon fast vid detaljerna som färgen på gardinerna i rummet på Södersjukhuset, läkarens släta hud och hur hon metodiskt tvålar in sig i desinfektionsmedel inför sin stundande operation.”

Hynek Pallas ger också full pott, 5 av 5, i Göteborgs-Posten: ”Efter Hypermoon vill jag återvända och se alla tre på raken. Även här dyker ett samtal från Vincent upp, han har hittat filmer som Mia spelade in i Belleville för över 20 år sedan. Det bildar väven kring ett cancerbesked som stannar upp regissörens planer. Som i sin tur skapar en reflektion över livet, från en flicka som inte kan sova, lyssnar på sagor i sin vevgrammofon och föreställer sig världen hon inte har upptäckt, till den första kvinnliga kosmonauten Valentina Tereshkova – som reser ut i rymden 1963, samma år som Mias mormor får cancer – och frågor om det som var och kunde ha blivit.”

Wanja Bendjelloul sätter betyget 4 i Dagens Nyheter:Hypermoon är ett vindlande vackert och associativt bildkonstverk där rymden, havet, Paris och före detta älskare ryms i ett och samma filmiska universum. Och det är inte alltid så att texten och bilden talar samma språk. De återkommande telefonsamtalen mellan Engberg och Vince blir därför en viktig röd tråd att hålla fast vid som löper genom hela trilogin.

Nina Asarnoj sätter betyget 4 i Sveriges Radios Kulturnytt