”I regeringens underlag ges en ljus bild av situationen för svensk film. Om den var så ljus borde det inte finnas behov av förändring. Vi menar att bilden är för optimistisk. I år sjunker biobesöken på svensk film till historiskt låga nivåer. Filminstitutet går i otakt med filmbranschen och publiken och resultatet blir förödande. Intäkterna som krävs för att producera nya filmer faller. Det går bättre för inhemsk film i länder som Norge och Danmark. Vi kan inte åtgärda våra problem om vi förnekar dem.”
Det skriver Tomas Eskilsson, VD Film Väst, Hanna Stjärne VD SVT och Björn Rosengren, styrelseordförande Film&TV-Producenterna i en gemensam debattartikel i Göteborgs-Posten 3 augusti.

I maj meddelade regeringen att den säger upp filmavtalet som legat till grund för svensk film i 50 år. I dag går remisstiden ut på regerings förslag till ersättning till branschöverenskommelsen. Staten tar över som ensam ansvarig för den nationella filmpolitiken, och Svenska Filminstitutet blir statens verktyg för att förverkliga den. Höjd moms på biobiljetten ska finansiera statens utökade ansvar, men ingenting sägs om hur svensk film totalt ska kunna säkra tillräckliga resurser för att hävda sin ställning.

Filmen som konstnärligt medium är fantastiskt stark: berättelserna, karaktärerna, bilderna skapar ett universum som man bär med sig länge. Filmen har en närmast unik möjlighet att nå ut till många. Sverige har under filmavtalet skapat ett värdigt kulturarv: Ingmar Bergmans skatter, Mitt liv som hund, Sånger från andra våningen, Fucking Åmål, Bröderna Mozart och många fler.

Viktigt att inte detaljstyra
SVT, Film Väst och Film&TV-Producenterna är alla aktörer som tar ett särskilt ansvar när det gäller svensk film. Vi satsar på svensk film med såväl kreativ kraft som tid och pengar. Vi tror att svensk film har en stor potential att utvecklas – men stora förändringar behövs i de lagda förslagen för att svensk film ska kunna stå stark.

Filmavtalet lastas av regeringen för ett antal brister, vilket i flera fall är korrekt. En helstatlig filmpolitik skapar nya möjligheter men kan också leda till att brister förstärks och att nya tillkommer.

Politikens roll bör vara att besluta om visioner, mål, ramar och en organisation som bidrar till att målen uppfylls. Det är viktigt att vi inte bygger en egenmäktig myndighet på området som i praktiken får monopol på utveckling av svensk film och som detaljstyr kreativitet utifrån snäva politiska mål. Så fungerar inte konst, och så bygger vi inget nytt stort filmarv.

I regeringens underlag ges en ljus bild av situationen för svensk film. Om den var så ljus borde det inte finnas behov av förändring. Vi menar att bilden är för optimistisk. I år sjunker biobesöken på svensk film till historiskt låga nivåer. Filminstitutet går i otakt med filmbranschen och publiken och resultatet blir förödande. Intäkterna som krävs för att producera nya filmer faller. Det går bättre för inhemsk film i länder som Norge och Danmark. Vi kan inte åtgärda våra problem om vi förnekar dem.

Allt hänger på utformandet
En korrekt lägesbeskrivning måste ligga till grund för diskussionen om svensk film. Men huruvida vi kan ställa oss bakom en ny filmpolitik är helt beroende av hur den utformas. Vid sidan om att säkra en tillräcklig nivå på finansieringen anser vi att regeringen måste förändra förslagen i det följande.

Vässa visionen och förenkla målen
Regeringen föreslår ett stort antal mål/åtgärder och går in i detalj på hur dessa ska omsättas i praktiken. Målen bör vara få och tydliga. Det bör finnas mål för publika ambitioner, kvalitet och vikten av att upprätthålla en stark bransch. Målen bör vara uppföljningsbara.

Sätt inte publika ambitioner mot konstnärliga
Regeringen vill, liksom vi, att filmen ska spela en viktig roll i samhället. Men det sker bara om filmen håller hög kvalitet och samtidigt når en stor publik. Regeringen gör genomgående en förenklad indelning mellan konstnärlig och kommersiell film. Med förslagen riskerar vi få en statligt prioriterad, ytterst smal konstnärlig film (finansierad av konsulentsystemet) och ett fåtal, väldigt kommersiella filmer (som förutsätts finansiera sig mer eller mindre själv). Utrymmet för filmer som Monica Z, Turist och Bamse riskerar att minska. De bästa filmerna är ofta de som lyckas förena kvalitet med publik attraktionskraft.

Renodla stödformerna
Regeringen föreslår en stor uppsättning stöd. Om inte helt nya medel tillförs måste pengar tas från produktions- och utvecklingsstödet. Utöver att resurserna för ny film minskar, tappar Filminstitutet fokus. Fokus för filmstödet bör vara produktion och utvecklingen av ny film.

Bygg samverkan mellan branschens aktörer
Varje film är resultatet av ett stort antal parters samverkan. Nästan ingen film görs utan både offentliga och privata medel vilket är unikt i kultursammanhang. Kostnaden per produktion är hög och komplexiteten kräver kontinuitet och knowhow. Samspelet mellan upphovsmän, offentliga parter och privata finansiärer måste därför fungera. Filmavtalet har haft en positiv effekt på samverkan. I förslaget reduceras aktörernas inflytande och samverkan med Filminstitutet kraftigt. Vi ser redan idag en uppdelning mellan det som prioriteras av Filminstitutets filmkonsulenter och det som efterfrågas av såväl bransch som allmänhet. Det är en olycklig situation där varken den smalare eller den breda publikfilmen tillåts nå sin fulla potential. Och där den amerikanska studiofilmen stärker sin dominans.

Skärp styrningen av Filminstitutet
Ansvaret för att svensk film i dag inte mår bättre måste delas mellan olika parter, men inte minst av Filminstitutet. Det är knappast filmavtalets fel att svensk film inte har en större publik. Avtalet säger ingenting om valet av filmer och Filminstitutet har de senaste åren satt publik film på undantag. Filminstitutet är en enorm maktfaktor och i förslagen ges stiftelsen i princip fritt spelrum med ytterst begränsat ansvarsutkrävande. De mål som sätts upp är sällan uppföljningsbara. Inga förslag finns om hur reformen ska utvärderas – trots att det är den mest genomgripande för filmen på flera decennier. Med en helstatlig filmpolitik aktualiseras också frågan om armlängds avstånd när Filminstitutet blir statens förlängda arm.

Nystart eller haveri
En ny filmpolitik kan leda till en nystart för svensk film. Den kan också leda till ett haveri. Vi ser ett starkt behov att stora delar av förslagen arbetas igenom inför de slutgiltiga riksdagsbesluten i höst. I botten ligger naturligtvis även behovet av en tillräcklig finansiering. Filmpolitiken måste innebära en betydande offentlig satsning men också skapa incitament för investeringar från andra om svensk film ska kunna stå stark i framtiden. Det är nu upp till bevis för regering och riksdag.

Tomas Eskilsson, vd Film Väst
Hanna Stjärne, vd SVT
Björn Rosengren, styrelseordförande Film&TV-Producenterna